Opponent är Marita Flisbäck, docent och bitr. professor vid Högskolan i Borås. 
Huvudhandledare är Mats Trondman, professor vid Linnéuniversitetet. 
Handledare är Pernilla Leviner, professor vid Juridicum Stockholms universitet. 

 

Ulrika Winerdal, doktorand BUV
Ulrika Winerdal, doktorand BUV.

Avhandlingen handlar om hur polisen förhör icke straffmyndiga barn respektive straffmyndiga unga misstänkta för att ha utövat dödligt våld. Det övergripande syftet är att beskriva, analysera och teoretisera samt problematisera förhörpraktiken mot bakgrund av det dubbla ansvarets två uppdrag att dels utreda brott och skuld (det brotträttsliga), dels värna barnet eller den ungas utsatthet och behov av skydd och stöd (det socialrättsliga).

I fokus står alltså rättsvårdande myndigheters tillämpningar av centrala författningar, principer och rekommendationer och då med särskilt intresse för hur, och i vilken grad, samhällets dubbla ansvar beaktas i förhör med barn och unga som riskerar att fara illa på grund av kriminalitet.

Det empiriska materialet som ligger till grund för avhandlingen utgår från 101 autentiska förhör som inbegriper 54 barn och unga upp till 18 år som har misstänkts för mord, dråp eller vållande till annans död under perioden 1995-2013 i Sverige. Den metodologiska ansatsen är kvalitativ med inriktning mot textanalys. 

Identifierar fem fynd

Avhandlingen identifierar fem fynd. Det första är att förhörspraktiken innehåller tre teman; frågeteman (vad förhörsledaren frågar om), frågetyper (hur förhörsledaren ställer sina frågor) och frågestrategier (hur förhörsledarna försöker få barnet eller en unga att prata om frågeteman). Det andra är att dessa tre förhörspraktiker orienterar uteslutande mot att utreda brottet och vem som kan vara skyldig. Det tredje fyndet visar att det inte finns någon märkbar skillnad mellan hur icke straffmyndiga barn respektive straff myndiga unga blir förhörda på trots att rättslig reglering anger olika mål och meningen med förundersökningen tillika förhöret beroende på straffmyndighetsålder. För det fjärde uppfylls således enbart det brottsrättsliga uppdraget som innebär ett ensidigt fokus på att utreda brott och skuld. Det femte fyndet i avhandlingen visar att det trots uppfyllandet av den brottsrättliga uppdraget finns brister i hur förhörsledarna använder både frågetyper och frågestrategier som syftar till att förmå den misstänkta att berätta. Bristerna går emot tidigare forskning om rekommenderade förhörsmetoder för barn och unga, där både ledande och suggestiva frågor ställs och strategier används som riskerar att förmå barn och unga erkänna brott de inte begått. 

Teoretisering

Avhandlingens fynd teoretiseras mot bakgrund av Mary Douglas (1986) idéer om institutionellt tänkande. Teoretiseringen visar att förhörpraktiken är starkt påverkad av en tankestil som manifesteras i de tre förhörspraktikerna; frågeteman, frågetyper och frågestrategierna. Tankestilen bidrar till en praktik där endast det brottsrättsliga uppdraget beaktas och det socialrättsliga förbises. Det betyder att institutionen utreder barn och ungas brott och skuld och inte deras behov av skydd och stöd under pågående förundersökning. Avhandlingen är ett bidrag till hur rättsvårdande myndigheter tänker om förhörpraktikens rättliga görande och väcker frågor om hur en komplex och svår uppgift kan genomföras i enlighet med barn och ungas bästa.

Avhandlingen avslutas med att problematisera dessa resultat och identifiera ett antal problem, möjligheter och dilemman som behöver beaktas i de fall det dubbla ansvaret ska kunna realiseras i praktiken.