Med tanke på att du först studerade litteraturvetenskap och senare barnlitteraturvetenskap, hur kom det sig att avhandlingen fokuserar på scenkonsten?

Ylva Lorentzson disputation ht. 2018
Ylva Lorentzson. Foto: Ylva Carlsdotter.

Jag började med litteraturvetenskap och det var via den som jag på allvar blev intresserad av barn och ungdom i ett bredare perspektiv. Det hände något när den tänkta läsaren tog så stor plats, det sporrade ett intresse. Vägen över till scenkonst har mycket med hur Centrum för barnkulturforskning fungerar att göra, det är en väldigt tvärvetenskaplig miljö. Där mötte jag Karin Helander som är professor i teatervetenskap, och som är en viktig person i att etablera barnkulturforskning som område vilket gav en närhet till scenkonst. Men det är också det att CBK har ett tydligt intresse för den tredje uppgiften. Som student på CBK får man en närhet till den barnkultur som görs här och nu ute i verksamheterna och det är också avgörande för att det blev scenkonstforskning.

Barnkultur som ämne öppnade också upp för det samhällsengagemang som jag bar på, men som inte fick utlopp inom litteraturvetenskapen. Det blev ett annat grepp inom barnkultur, att förhålla sig till konst i samhället i just relation till den här spännande relationen mellan barn och vuxen.

Kan du kortfattat sammanfatta vad din forskning handlar om?

Den handlar om barnkultur som ett konstnärligt område och hur den dras med en låg status. Och hur man förhåller sig till det när man arbetar med kultur för barn och unga. Kulturpolitiken har både utvecklats och förändrats på vissa signifikanta vis de senaste åren, tex har vi fått ett mål som specifikt handlar om barn och unga. Det fick mig att vilja få fatt i om det är så att den här annorlunda statusen som kultur för barn och unga har, om den faktiskt är kännbar i sociala processer mellan människor när de producerar för barn och unga. Och därför har jag gjort en etnografi och försökt få fatt i hur det syns i produktionen.

Ylva Lorentzson disputation ht. 2018
Ylva Lorentzson disputation ht. 2018

Var det något som förvånade dig i din forskning?

En sak som förvånade mig är att vardagens arbete är mycket mer osorterat än vad våra tillrättalagda presentationer av vad vårt arbete går ut på är. Hade jag bara frågat informanterna vad de gör, så hade de gett ett bra och konkret svar på det. Att de producerar scenkonst för barn och unga och att de har pedagogiska verksamheter exempelvis. Men när man försöker begripa vad folk gör genom att observera dem i sin vardag, då är det en massa andra saker som dyker upp. Hur man är rent socialt i samarbete med varandra. Vardagliga saker om vem som ska koka kaffe och hur man hälsar på varandra i korridorerna. Det kan tyckas ligga långt ifrån kulturpolitik och det som är produkterna av en verksamhet, men de kontor och personer som ligger nära dig och ditt skrivbord och som du kommer överens med, är det mer sannolikt att du också väljer att samarbeta med. De här personliga relationerna och de ibland ganska slumpartiga visen som till exempel information kan färdas i en organisation, har stor betydelse för vad som blir av och hur det blir av. Det handlar om helt andra saker än om vem som formellt har ansvar för något. Det var jag helt oförberedd på.

En annan sak som förvånade mig i relation till den tidigare forskning som finns kring kulturpolitik och arbete inom teater och scenkonst är att det finns en ganska stor oro. Konsten är hotad utav mål- och resultatstyrning och man har börjat mäta och väga utifrån ekonomiska värden istället de konstnärliga. Den typen av forskningsresultat har framkommit via intervjuer och textanalyser. I min forskning har jag dock sett att tron på konstens kraft och autonomi är högst påtaglig i vardagen. I vardagen är det snarare så att mål- och resultatstyrningen tar ganska liten plats i att leverera verksamhet och produktioner. Den finns där, men tron på och värderingen av det konstnärliga, har en markerad status och prioritet i verksamheten. Jag förväntade mig inte något specifikt, men tycker att det resultatet sticker ut i relation till tidigare forskning.

Ylva Lorentzson, Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, spikning ht. 2018
Ylva Lorentzson, Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, spikning ht. 2018

Några lärdomar eller framsteg i forskningen?

Dels perspektiv på den här oron att konstens autonomi är hotad, det är något viktigt och intressant som jag vill fortsätta forska kring. Dels en insikt, rörande just barnkultur, om hur mycket mer mångfacetterad relationen mellan scenkonst och skola, och barnkultur och pedagogik, är. Det har varit en tydlig position inom barnkulturen; att hävda den konstnärligt, från till exempel förebilder som Lennart Hellsing och Susanne Osten. De har uttalat och tydligt gjort motstånd mot alla former av fostrande pekpinnar och vill ta barns upplevelser av konst på allvar. Samtidigt ligger ändå något pedagogiskt i barnkulturen självt, just därför att den är skapad av vuxna för barn. Det behöver inte bli moraliserande eller didaktiskt, men sett till annan kultur ligger det en annorlunda förutsättning i barnkultur. Något som jag uppfattar att många konstnärer som skapar för barn och unga väldigt medvetet går in i och låter sig utmanas av och utforskar. I den här skeva relationen, att vuxna konstnärer skapar för en publikgrupp som är just barn med alla idéer om hur barn är annorlunda vuxna, så ligger en enorm konstnärlig potential. Ett omfamnande av det skulle dock innebära ett annat sätt att göra motstånd mot den lägre statusen som barnkulturer dras med. Att barnkulturen, i kraft av att den faktiskt skiljer ut sig, får en udd som vuxenkultur måste arbeta på ett annat sätt för att nå. Det betyder inte att all barnkultur är fantastisk, men där finns en nyskapande potential.

Hur ser din framtid ut för dig och din forskning?

Just nu är jag glad över att blivit färdig med avhandlingen och att de som läser den kommer från så olika håll, det ger så många intressant samtal. Att den kan vara av intresse för många flera än sin egen empiriska lilla sfär utav just barnkultur och scenkulturforskning, det är jätteroligt. Jag är överrumplad av det och kanske kan jag hitta intressanta forskarsamarbeten i och med att avhandlingen är så tvärvetenskaplig.

Både scenkonst, relation barn och vuxna och barnkultur kommer jag bära med mig och hoppas kunna fortsätta forska om. Men organisering är också väldigt roligt att fundera och forska kring. Mitt samhällsengagemang kommer jag också bära med mig, det är en röd tråd som alltid ligger i bakhuvudet på mig. Det är också min plikt som forskare, att jag sitter här tack vare skattemedel. Jag har fått lägga fem år på att bli forskare. Samhället har gett mig det och det är min skyldighet att försöka ge tillbaka. Jag är priviligierad som forskare, som både lyckas hitta ett forskningsområde med ett ämne som jag personligen brinner för, men också som engagerar mig som medmänniska.

Ylva Lorentzson, Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, disputationht. 2018
Kari Trost, studierektor för forskarutbildning, Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, disputation ht.18

Vad är dina bästa råd eller tips till blivande doktorander?

  1. Du ska inte doktorera om du inte på djupet känner att du verkligen vill. Det kostar ett enormt engagemang och tid, och det är ett stålbad att gå igenom. Det som har hjälpt mig är att jag är i grund och botten tycker att det är så väldigt roligt. Det är en process som sväljer en hel. Känn att det verkligen är något du vill.
  2. Har du tur att ha ett helt doktorandkollegium – använd ditt kollegium! Prata med andra doktorander om hur de har gjort och hur det har tänkt. Det stödet av att inte vara ensam om den här konstiga situationen det är att vara doktorand, det har varit ovärderligt för mig. Ta stöd av dina kollegier.
  3. Lär dig att hantera att både forska, undervisa och läsa kurser samtidigt. Det är väldigt svårt. Hjärnan fungerar på olika vis i de olika delarna. Det kan behövas hjälp att lägga en plan, för att få en bra balans i det. Ta hjälp att strukturera tiden. Man måste vara sin egen projektledare, år ut och år in.

Och projektledare behöver jag verkligen vara nu också – nu när jag kommer ut på andra sidan.