Det är precis vad doktoranden Christine Eriksson undersökte i sin avhandling ”A preschool that brings children into public spaces. Onto-epistemological methods of vocal strolls, metaphors and preschool displacements.” 
Intresset för hur verksamheter för de allra yngsta barnen är organiserat och hur barn integreras i samhället har hon alltid haft, men hur gör och skapar man förskola på andra platser? För att ta reda på det har Christine Eriksson tillsammans med barn och pedagoger experimenterat kring hur man kan utarbeta forskningsmetoder som möjliggör en konstruktion av en förskoleverksamhet i offentliga rum så som gator, bussar, tunnelbana och gång- och cykeltunnel. 

Christine_Eriksson_Avhandlingsbild.jpg

-    Min fråga handlar om hur det skulle vara möjligt för förskolan att äga rum på sådana platser och på så sätt erbjuda de yngsta barnen i samhället att ta plats i offentliga utrymmen och också hur forskaren kan engagera sig att skapa detta.
-    Det skapas något nytt av mötet, en förskjutning av förskolan från specifika platser till platser där de interagerar med andra miljöer och vuxna på platsen. 

Hur kom det sig att du blev intresserad av just det här ämnet?

-    Jag har alltid gillat att försöka hitta lösningar på saker som man inte vet hur man ska göra. Som pedagog är det en daglig strategi eftersom barn gör så otroligt många saker som man absolut inte kunde förvänta sig i förväg. I forskningen blev det möjligt att undersöka hur det skulle kunna fungera för att utveckla forskningsmetoder tillsammans med barn.  
-    Onto-epistemologiska metoder har starka teoretiska grundtoner, det är lätt att det bara blir teori. Jag vill ge experimenterandet en plats och hålla det så enkelt det bara går. 

Vem har nytta av resultaten?

-    Jag tänker att forskningsmetoderna som jag har utvecklat är mest användbara för den akademiska världen för att kunna skapa experimenterande kollaborativa forskningsstudier tillsammans med andra praktiker och på olika platser. Men det skulle vara intressant att se hur dessa forskningsmetoder skulle behöva förändras och utvecklas för att fungera som pedagogiska metoder där inte en forskare aktivt deltar i att skapa möjligheter för förskolan att ta plats i offentliga rum. Här har pedagoger en otroligt viktig uppgift i framtiden.

Christine Eriksson

Något som överraskade Christine Eriksson var den omsorg och värme som både barnen och pedagoger visade henne under den tid hon var med dem.
-    Det var alltid supernoga med och se till att jag kände mig välkommen. Alla barnen hade ett eget sätt att hälsa på mig och de sprang ofta fram till mig och bjöd in mig i deras lek genom att till exempel ge mig en spade, en bil eller en handväska som ingick i leken. Jag fick verkligen delaktighet i deras värld. 
Som tidigare grundskolelärare är hon van att leda en barngrupp. Det var också något som överraskade henne, att det var svårt att inte agera ledare.
-    Den där väntan på att något skulle hända var väldigt svår för mig i början av studien. Och så rädslan som forskare; att det inte skulle bli något, att barnen inte skulle agera. Det var viktigt att få syn på vilka egna föreställningar jag hade på vad som skulle hända och inte agera utifrån dem.

Vad betyder ”vocal strolls”?

-    ”Vocal strolls” kallar jag ”röstliga vandringar” på svenska. Vi har använt rösten för att ta plats. Den fysiska rösten – ljudet och akustiken. Barnen hörs och det påverkar de offentliga platser vi har besökt. Det har skapat en interaktion med människor på dessa platser och det har också överraskat mig. När vi sjöng på bussen var det ganska många som sjöng med, busschauffören och medresenärer. I tunnelbanan när vibrationerna i kroppen gav avtryck på ett papper var det flera som kom nära för att se vad barnen gjorde och en del satte sig ned bredvid. 
Avhandlingsarbetet har också satt fokus på forskarens uppgift. Vad kan en forskare bidra med och kan forskaren delta till att utveckla ett hållbart socialt samhälle, som till exempel i förskolan? De forskningsmetoder som Christine Eriksson har använt skulle kunna vara ett sätt att rucka upp de organiserade institutionerna, menar hon.
I framtiden hoppas Christine Eriksson att fortsätta utveckla de forskningsmetoder som möjliggör för barn att bli delaktiga i att skapa offentliga rum på olika sätt och inom olika områden. Och så kommer hon fortsätta att undervisa blivande förskollärare på förskollärarprogrammet på Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet.
-    Det är otroligt roligt att möta dess hungriga studenter som har massor av tankar kring hur förskolan skulle kunna utvecklas. 


Christines tips till blivande doktorander:

  1. Lyd tidigare disputerande kollegors tips som i efterhand önskade att de läst mer – ta tillfället i akt och verkligen läs mycket. Jag har läst och läst och läst.
  2. Samtidigt är det viktigt att forskning inte bara handlar om läsande, utan om att aktivt göra något eller förändra något. Jag vill uppmuntra fler doktorander inom pedagogiska och didaktiska områden att utföra mer kollaborativa och experimenterande studier som strävar mot att tillsammans med pedagoger och barn utveckla den pedagogiska institutionen till att delta i skapandet av vårt hållbara sociala samhälle.

Christine Eriksson disputerar den 31/1-20, kl.13:00 - 15:00
Plats: Hörsalen, BUV 110, Frescatibacke, Svante Arrheniusväg 21A.