– Oj, oj, oj, svårt, svårt, svårt, säger Karin Helander och sätter på sig glasögonen. Jag har frågat när det egentligen var hon läste på Stockholms universitet, och hon måste titta efter. Hennes CV är långt och fullt, men där finns några röda trådar. Teater är en, och barnkultur. Och faktiskt också Stockholms universitet.

­– Men jag har aldrig bara varit här, säger Karin. Inte ens när jag pluggade, då försörjde jag mig med jobb utanför universitetet. Jag tror att det har varit bra.

Vi träffas på Karins arbetsrum i A-huset. Med en fot i akademien och den andra i teatervärlden har Karin Helander hela tiden kunnat låta kunskap och erfarenheter från de olika sammanhangen mötas. Just nu är hon vicerektor samtidigt som hon undervisar på teatervetenskapen och barnkulturen. Hon skriver kritik i Svenska Dagbladet och har haft en plats i Kulturrådet, och hon är en ofta anlitad föreläsare i teatervärlden.

Viktigt att nå ut över gränserna

­– Att nå ut är jätteviktigt för mig. Det är viktigt både med kontakter över ämnesgränserna och med dialog med det omgivande samhället. När jag ser till min egen forskning som handlar om scenkonst och samtida teater för barn, där vill jag att min forskning ska komma beslutsfattarna till del. Man pratar om att värna den konstnärliga upplevelsen, men vuxenvärlden vill helst fostra barnen med kultur. Och ofta har vi inte så stor kunskap om barns tankar och uppfattningar, säger Karin.

Konst och kultur som teater och böcker kan vara viktiga verktyg när barn vill diskutera frågor om livet och döden, människovärde och varför världen ser ut som den gör.

– Jag har intresserat mig för existentiella frågor som barn har, och konstens möjligheter att kunna bearbeta dem. En bok eller en teaterupplevelse eller en film kan bli en utgångspunkt för ett samtal – det goda samtalet.

Började studerade teatervetenskap som sjuttonåring

Karin började läsa på Stockholms universitet som sjuttonåring, först matematik i några dagar, för att snabbt byta till teatervetenskap. Via studentteatern tog hon klivet upp på scenen och arbetade som skådespelare och regissör i den fria gruppen Teater 9.

­

– Sedan fick jag tre barn och längtade tillbaka till att plugga, och så kom jag in på forskarutbildning och skrev en avhandling om operaregi. Jag doktorerade på halvtid och jobbade i Nacka musikklasser som musikteaterpedagog, och som repetitör på Dramaten.

Undervisningen och mötet med studenterna har Karin inte släppt som vicerektor, det vill hon inte. Det är jättekul, säger hon, och en av de saker som ger henne energi. Att vara vicerektor är också roligt, när man får ett bredare och djupare perspektiv på universitetet som helhet och kan få syn på nya saker och möjligheter.

– Som lärare kan man hamna i sin egen bubbla med sina kurser och sin forskning. Men på universitetets områden finns en så enorm rikedom av verksamheter att upptäcka. Jag försöker bland annat jobba för att främja och stärka det tvärvetenskapliga, att hitta kanaler mellan fakulteterna för samarbeten.

Drivs av lika delar lust och plikt

Jag frågar vilket råd Karin skulle ge en ung människa som kommer till universitetet idag för att läsa teatervetenskap. Då blir det en stunds paus, och sedan ett eftertänksamt svar:

– Det finns ingen garanti för någon människa, men jag har följt lustprincipen och gjort det jag känt lust till. Och pliktprincipen. Jag har inte alltid valt strategiskt, men när jag valt har jag försökt göra uppgiften så bra jag kunnat. Idag har vi ett hårdare klimat och forskarkarriären är mer slimmad, men jag hade nog gjort likadant igen. Man måste ställa sig frågan vad som är viktigt för en själv, och varför, säger Karin Helander. 

Intervju: Karin Walford, Samverkansavdelningen, Sektionen för kommunikation, Stockholms universitet, 2016-12-14

Originalartikel: Karin Helander - med passion för det goda samtalet

Läs mer

Karin Helander

Centrum för barnkulturforskning

Humanvetenskapliga området